Klagbloggen

Tänker byta namn på denhära bloggen. Ligger och lyssnar på farmor och storplutten utanför i köket. Farmor har köpt tre foreller som hon och de andra ska äta till lunch och har av någon anledning fått för sig att det skulle vara kul för mitt stora barn att se firrarna innan de tillreds. So far so good, jag har ingenting emot att hon förstår vad det är hon äter, tvärtom. Men det stannar liksom inte där, till min bestörtning hör jag hur farmor spelar upp en liten pantomim med de döda djuren, ger dem röster och leker att de ska bada.
Jag erkänner – jag blir illa berörd. Förmodligen är jag löjligt överkänslig men det är trots allt tre före detta levande varelser som nu reduceras till handdockor. Tanken att någon skulle göra så med en död kropp äcklar mig. Respektlöst. Barnet verkar obrydd, förra gången det hände var hon mindre och blev livrädd.

Det är sånt här som gör att det krockar så ofantligt med svärmor ibland. Synd, eftersom vi annars har väldigt mycket gemensamma intressen. Jag har bara så otroligt svårt att ha överseende med de där sidorna, kommentarerna om invandrare, kvinnor, överviktiga, funktionshindrade eller på olika sätt “avvikande” människor. Hetsen. Hetsen kring mat. Så fort det ska ätas är det ett oupphörligt tjat på storbarnet. Hot om att farmor ska äta upp den, att maten blir ledsen, att barnet svälter ihjäl om barnet inte äter den varvat med löften om belöningar om barnet äter den. Bristen på lyhördhet inför vad barnet uttrycker både verbalt och tyst samt förvåningen och irritationen när barnens beteenden följaktligen överrumplar henne totalt.

Jag förstår att jag är både orättvis mot farmor som gör sitt bästa och älskar sina barnbarn och överkänslig och överbeskyddande men jag ser och känner så väl igen frustrationen hos framför allt det stora barnet. Hatar också att inte bli lyssnad på.

Nu ska jag se om jag inte kan hitta hur man ändrar namn på sin blogg.

Advertisements

Mitt bidrag till nyordslistan.

En konversation med en syster om vår far gav just upphov till att ett nytt litet ord såg dagens ljus: [i]manekdot[/i]. Betyder vad det låter som. Besläktat med ordet mansplaining men mindre stötande och mer nötande.

Tror de flesta av oss har en man i vår närhet som berättar manekdoter, ni vet såna där historier som gärna börjar med orden “har jag berättat någon gång…” (svaret är alltid JA, många gånger) och kanske även blir lite bättre för varje gång den berättas.

Efter att ha varit sjukt nöjd med mig själv en lång stund googlade jag tyvärr och insåg att i alla fall den engelska varianten [i]manecdote[/i] redan är i bruk – dock med ett par olika definitioner – men jag väljer att lura mig själv att det var jag som med detta inlägg lanserade ordet på svenska. Ska dock försöka undvika att omvandla historien till en manekdot…

Sopsortering och mesighet.

Alla har vi väl minst en bekant eller släkting som inte tror på det där med återvinning? Ofta samma person som tror att det är något lurt med ekologisk mat för övrigt. Nu påstår inte jag att jag är särskilt insatt i sophantering men jag väljer att helt naivt lita på att det faktiskt spelar någon roll om man slänger allt i hushållssopet eller sorterar. Lite samma tankegång som jag har om tiggare – jag vet inte om det gör någon nytta att jag ger dem pengar men jag vet att jag inte gör någon nytta om jag låter bli.

Så tänker jag men så tänker inte alla. En närstående sorterar bara över en viss godtyckligt bestämd storlek. Återvinningsstationen är dessutom så nära att det är löjligt (hade det inte stått ett hus i vägen hade hon kunnat sortera från balkongen. Förutsatt att hon var en jävel på att kasta) och hon går förbi den varje dag när hon går till affären.

Jag blir arg. Provocerad. Säger jag till? Nej. Konflikträdd och extremt mesig är jag. Men jag tittar i alla fall väldigt argt på gubbarna (ja det är alltid gubbar) som hemma på min egen återvinningsstation kör in med bilen, kliver ut med x antal påsar och traskar runt i godan ro utan att stänga av åbäket. Wtf.

Pk-hjärntvätten del 2.

Jag måste komma på en strategi för hur jag ska bortförklara vissa äldre personers uttalanden. Vissa äldre personer kan nämligen få för sig att börja ropa om “blatte” hit och “slampa” dit. Ordet blatte anser hon sig få använda eftersom hon själv inte är helt svensk. Dock är hon född i Småland och talar söderska som en infödd så jag vet inte riktigt vad hon tror att omgivningen ska tänka. Rasist är hon inte i alla fall, långt ifrån. Någon slags mansgris däremot. Om man nu kan vara det som kvinna.
Att använda ordet “monster” om ett barn som fötts med missbildningar är nog det värsta hon har sagt tror jag. Då hängde husfriden på en skör tråd och jag ångrar fortfarande lite att jag inte sa till. Men hon har inte haft det lätt här i livet och jag vill ju inte göra henne ledsen. (Så istället blir jag ledsen för mig själv och skriver om henne i en blogg – skitbra konflikthantering…)

Saker jag måste jobba på hos mig själv kommer jag på hela tiden. Sluta gnälla över saker jag inte är nöjd med gällande mitt utseende, inte snacka skit om folk (hoppsan) etc. Jobbigast av allt – inte skratta bort eller släta över när folk går för långt utanför pk-ramen så ungen hör. Jag är ett konfliktskräckslaget våp nämligen.

Pk-hjärntvätten ska börjas i tid.

Egentligen är det ju knappast barnet man ska lära att det är ok att vara olika, aldrig ok att slåss, respekt för andra kulturer osv – jag har en känsla av att det mest är sig själv man måste uppfostra så man är en hyfsad förebild. Barn är ofta mycket mer toleranta än vuxna till exempel. Kanske inte så konstigt egentligen eftersom de inte har hunnit lära sig att vissa saker är konstiga eller fel. Att Johanna har två mammor är väl inte så uppseendeväckande för någon som precis har fått reda på att för jättelänge sedan knallade det omkring jättestora ödlor där vi brukar leka i sandlådan nu.

Nej självuppfostran startar nu, förhoppningsvis innan man har hunnit smitta sin avkomma med slentrianjargong, unkna fördomar och sin allt för dömande personlighet. Och som om det inte var svårt nog att skydda barnet från ens egna idiotier kryllar det av vuxna i tillvaron som häver ur sig diverse gammalt mög närman minst anar det (varför blir människor mer och mer rasistiska ju äldre de blir?!).

Kort sagt känns hela projektet dömt att misslyckas. Men skam den som ger sig.

Vådan av att ha söta kinder.

Själv är jag förskonad från detta lyte men min lilla dotter har ärvt sin mormors äppelkinder. Mormodern i fråga blir än idag arg när hon minns alla dumma vuxna som absolut skulle nypa henne i kinden. Nu är det ju som sagt inte mina egna kinder det gäller och den här lilla sötknödeln verkar inte allt för besvärad av den beundran hennes rosiga bullkinder väcker men jag tycker faktiskt det kan vara rätt jobbigt när vilt främmande människor ser det som självklart att de får hålla på och peta på mitt barn. Kan man inte åtminstone hålla sig borta från ansiktet?
Eftersom jag alltid har varit en rätt osocial och reserverad person var det lite av en kalldusch för mig att inse att dagarna när man fick åka buss utan att prata med andra resenärer, handla mat under tystnad eller bara ta en promenad för sig själv är förbi. Och visst, jag kan gott nicka och le och lyssna på en liten tants historier om hennes barnbarn. Det är ju också kul att folk gillar barn och uppmärksammar dem. Kul för barnet med någon annan än jag som leker tittut med henne på ica. Absolut.
Gränsen går tycker jag vid att fysiskt vidröra någon annans barn, särskilt mindre sådana. Och fine, låt gå för att den lilla söta tanten i parken kan få sträcka fram ett krokigt finger och krafsa på dotterns hand men gubben på bussen som luktar sprit, är full av små mystiska sår och har snor över hela överläppen? Måste han klappa henne på kinden? Samtidigt är jag för snäll (ryggradslös?) för att säga ifrån. Han har ju inte Ebola liksom. Jag vill inte behöva säga till en människa att hen är för sunkig för att få vidröra en annan människa för det skulle jag själv nog bli helt knäckt av att höra.
Måste man ta på främmande barn? Måste man verkligen?

Gränsdragande på grönsaksavdelningen.

Min man har inte varit svår att få med på eko-tåget. Tvärtom har han tagit initiativ till en del av våra försök att döva klimatångesten och – principfast som han är – skällt ut mig de gånger jag av lathet eller snålhet velat göra undantag eller fuska. Lite nördig som man är försöker jag ibland komma på nya områden att eko-anpassa, hygien och kroppsvård tex. Han skakar på huvudet åt mitt hårexperiment men hade inga problem att gå över till hemmagjord deo och blev uppriktigt glad när jag hade hittat en eko-rakkräm till honom. Återvinning är han också bra på, han tar vara på den minsta lilla plastbit och lägger samvetsgrant ned den i avsett kärl.

Dock når även den mest präktige av äkta män en punkt där skammen övervinner samvetet och den punkten nåddes häromdagen i mataffären:
Han – Vi tar några äpplen.
Jag – Här, ta den här påsen!
Han (förvånad) – Va?
Jag (ganska nöjd med mig själv) – Jag tog med den förra äppelpåsen hemifrån.
Han – …

Hans gräns går alltså vid att hala fram en skrynklig gammal plastpåse ur fickan när man ska handla äpplen. Good to know.

Ett lyckat experiment och den sorgliga anledningen därtill.

Min man är ganska ofta tvungen att vara ifrån oss någon vecka eller två. Det är ok, jag passar oftast på att åka till mina föräldrar eller någon syster eller så. Dels vill de ju alltid träffa bebisen, dels är det ju lättare för mig att t.ex få kissa ensam då. Ibland stannar vi hemma istället, jag och hon. Det är också trevligt men gör mig alltid väldigt ödmjuk inför det faktum att en del föräldrar har det så för jämnan. Det är liksom lite skillnad att veta att om några dagar bara kan jag glatt ploppa ner en nedbajsad dotter i knät på någon som har precis lika mycket ansvar för henne som jag och gå och duscha istället.

I vilket fall som helst, det var inte vad det skulle handla om tänkte jag utan – jag prövade en äggtvätt! Det verkar riktigt lovande, känns varken smutsigt eller konstigt just nu. Jag har dragit mig lite för att testa ägg även om det verkar vara vardagsmat (ååååhnej ordvits) för no-pooare – det kändes liksom inte helt som något jag ville ha i håret. Dessutom ska man ju skölja med kallt vatten vilket är lite obra om man vill kombinera hårtvätt och dusch. Men så idag uppstod ett gyllene tillfälle!

Jag var helt desperat efter en lång och varm dusch då förra veckan tillbringades hos min kära svärmor som jag trots hennes alla förträffliga sidor faktiskt inte vill lämna dottern med helt utan uppsyn längre än en kisspaus. Det låter hemskt, jag vet, men så är det just nu. Lite uppdämt duschbehov alltså men jag bidade min tid och såg fram emot gynnsammare förutsättningar den här veckan då farmor byttes mot mormor.

Idag verkade det äntligen bli av – duschen jag drömt om så länge! Jag stod och trippade med handduken i högsta hugg när mormor kom ut och väste mellan klapprande tänder – inget varmvatten.

Jag vill helst inte erkänna hur nära gråten var just då.

Är jag i själva verket den värsta sortens mansgris?

Läste precis ett gäng inlägg på temat jämställdhet i vardagslivet, nu sist på bloggen Oxhen, och kände igen mig väldigt mycket i beskrivningen av hur somliga män beter sig. Bokstavligen alltså, jag identifierade mig med de där männen som inte drar sitt strå till stacken, som säger“men jag klagar aldrig på dig ju”, som tycker att deras partners standard för städning är orimligt hög, som inte ser röran osv. Det var en aning deprimerande att tvingas inse att jag är ett praktexempel på flera av de tvivelaktiga mansgrisstrategierna som beskrivs i både inlägg och kommentarer.

Det var lite av en ögonöppnare det här och jag skäms. Inte för att jag tror att jag ligger efter så mycket totalt sett om man räknar timmar eller så – jag gör det mesta med vår dotter och lagar all mat nu när han pluggar på heltid – men för att jag tydligen behövde höra just det som min egen man har försökt säga till mig i åratal från en främmande människa innan jag kunde ta det till mig.

När vi har bråkat om städning tidigare har han ju förklarat att han mår dåligt när det inte är så städat som han vill, att det gör honom stressad och att han inte trivs med hur det är. Jag vill såklart absolut inte att han ska känna så så jag har väl försökt kompromissa och diskutera med honom, försökt få honom att ändra inställning och bara slappna av lite för sanningen är ju tyvärr att jag inte har tagit honom helt på allvar. Det är ju bara lite städning liksom. En världslig sak. Livet är för kort etc.

Om jag ska fortsätta med pinsamma erkännanden har jag nog också långt bak i hjärnan muttrat att han borde vara glad att han är ihop med någon som inte håller på och tjatar om städning, i de flesta par vi känner är det tjejen som bryr sig mest. Lätt sunkig inställning alltså och jag måste försöka ändra min attityd.

Fy mig. *daskar mig själv på handen och fortsätter skämmas*

Snö i stan…

…är fint ungefär fem minuter, sedan blir det snarare en olägenhet, i alla fall på Södermalm där man annars hade kunnat tänka sig att alla pälsmössebärande hipsters skulle bli glada att de äntligen är klädda efter vädret. Icke. De små små hjulen på söderföräldrarnas vagnar kämpar med snösörjan, snön fastnar i skäggen och gör istappar i mustaschen, Hornsgatan blir ögonblickligen till ett slags brunmoddsGanges och närmast livsfarlig att korsa. Och den fina pälsmössan visar sig inte tåla väta.